Många fjärilsarter har expanderat sitt utbredningsområde norrut under det senaste seklet. De stigande temperaturerna bidrar föstås, men ändrad markanvändning och de enskilda arternas egenskaper och anpassningsförmåga är också mycket viktiga.

Provinskatalogernas uppgifter om fjärilarnas utbredning i Sverige och Finland under hela 1900-talet och fram tom. 2019 har jämförts med data om klimat, landskapstyper och egenskaper hos de totalt 131 arter som observerats under perioden. Tjugotre nya arter etablerade sig, och i snitt ökade artrikedomen per provins med 24 arter mellan 1901-2019. Men även om artrikedomen ökade med stigande temperaturer, verkar den effekten avta om temperaturhöjningen går mycket snabbt.

Temperaturgradienten har förflyttats i snitt 3 km nästan rakt norrut per år under perioden. Fjärilarnas kolonisationstakt norrut har inte riktigt matchat temperaturen. Deras utbredningsriktning har varit riktad mot nordost, och hur långt de spridit sig varierar kraftigt mellan olika arter. De senaste decenniernas snabba utbredning norrut av t ex kartfjäril, Araschnia levana, och sälgskimmerfjäril, Apatura iris, är välkänd, men samtidigt har arter som väpplingblåvinge, Polyommatus dorylas, och ängsnätfjäril, Melitaea cinxia, inte alls spridit sig norrut.

Även om temperaturförändringarna har stor betydelse påverkas fjärilarnas utbredning av flera andra faktorer. Markanvändningen har förändrats mycket under det senaste seklet, när allt mer öppen mark beskogas, och både skogs- och jordbruk har förändrats radikalt. Detta gynnar utbredningen av arter som föredrar, eller åtminstone tolererar, skogsmark och generalister som kan nyttja fler värdväxter och anpassa sig till olika temperaturer. Arter som är knutna till öppna marker och med mer specialiserade krav får allt svårare att hitta nya områden som är som är lämpliga att kolonisera inom rimligt avstånd, även om temperaturintervallet skulle passa.

Foto: CKG