Den allt mer använda DNA-streckkodningen kan ge märkliga resultat när den används för att artbestämma pärlemorfjärilar. Enligt denna analys av mitokondrie-DNA skulle släktet Brenthis delas in på ett helt annat sätt än de arter som klassisk taxonomi eller analys av cellkärnans DNA visar.

Fjärilssläktet Brenthis har bara fyra kända arter. Dit hör vår egen älggräspärlemorfjäril, Brenthis ino, stor älggräspärlemorfjäril, B. daphne, tvillingfläckad pärlemorfjäril, B. hecate, och B. mofidii. De är spridda över stora delar av Europa och norra Asien, förutom B. mofidii. som bara finns i Iran, Irak och Turkiet.

DNA-streckkodning har snabbt blivit en populär metod för artbestämma biologiskt material. Oftast används en liten del av det DNA som finns i mitokondrierna. snarare än det genetiska material som finns i kromosomerna i cellkärnan.

För att jämföra hur olika metoder för artbestämning fungerar samlades mitokondrie-DNA och  kärn-DNA in från Brenthis-fjärilar från olika delar av deras utbredningsområden. Dessutom sammanställdes ”klassiska” fenotypiska uppgifter, t. ex. värdväxter, ving-teckning, genitaliernas form m.m.

Utgår man mitokondrie-DNA verkar det finnas flera sk. kryptiska arter, alltså till det yttre snarlika arter som lever tillsammans eller var för sig (jämför med t.ex. skogs- och ängsvitvinge, Leptidea sinapis resp. juvernica). För arterna B. hecate och B. mofidii skulle streckkodningsmetoden dela upp arterna på ett helt annat sätt än den nu vedertagna. Tittar man istället på kärn-DNA överensstämmer det helt med den artindelning som bygger på fenotypiska skillnader.

Även om man nog bör kontrollera att det inte finns kryptiska arter åtminstone inom B. daphne, anser forskarna att är det mer sannolikt att skillnaderna i mitokondrie-DNA beror på att olika populationer var åtskilda under istiden, för att sedan blandas igen.

Resultaten visar att det är mycket viktigt att backa upp uppgifter om artsammansättning med flera olika bestämningsmetoder.

Foto: CKG