När ett allt varmare klimat driver många arter allt längre norrut måste de även anpassa sig till till andra miljöfaktorer. Dagslängden varierar ju med breddgraden, och antalet ljusa timmar används av många fjärilsarter t ex. för att avgöra om en larv ska utvecklas direkt till en fjäril eller gå i diapaus. Svingelgräsfjäril, Lasiommata megera, har sedan millennieskiftet spridit sig snabbt norrut, dels längs östkusten upp till Mälarregionen och dels längs västkusten och upp i Värmland. Arten har också börjat söka sig mer till inlandet, som kan erbjuda lite lägre medeltemperaturer än kustregionerna. I hela det svenska utbredningsområdet har den två generationer per år, som under riktigt varma år kan följas av en partiell tredje generation.

Larver som härstammar från olika delar av utbredningsområdet har fötts upp under olika dagslängder. Larver från de nordligaste delarna av utbredningsområdet väljer att avstanna sin utveckling och gå i diapaus, ”vintervila” vid betydligt längre dagslängd än larver från Skåne, i snitt var skillnaden mellan en halv och en timmes längre dagsljus.

Även temperaturen har betydelse. Vid 16°C gick larverna i diapaus vid längre dagslängd än vid 22°C. Temperaturanpassningen verkar mer fungera som en finjustering i valet mellan att utvecklas direkt till fjäril eller att gå i diapaus, men kan ge problem. Svingelgräsfjärilen har minskat snabbt i antal i Västeuropa. Det allt varmare klimatet verkar locka arten att producera en tredje generation, men den hinner ofta inte utvecklas tillräckligt långt för att kunna övervintra.

Foto: CKG