Svartfläckig blåvinge, Phengaris arion, har minskat kraftigt i antal under de senaste decennierna, och är rödlistad som hotad (EN) i Europa, i Sverige som nära hotad (NT). På de brittiska öarna sågs de sista inhemska fjärilarna 1978. Efter en stor insats för att återställa och säkra lämpliga lokaler återintroducerades larver hämtade från Sverige under 1982-83 och 1992. Projektet har haft stor framgång, och man har kunnat dokumentera spontan spridning från de tre första lokalerna till 43 närliggande lokaler. För att inte störa fjärilarna har man övervakat spridningen till nya platser genom att leta ägg, som syns väl i blomställningarna. Det är alltså de äggläggande honornas migration man följt.

Svartfläckig blåvinge är ganska lokaltrogen om det både finns gott om värdväxter, dvs. timjan, Thymys spp., eller ibland kungsmynta, Origanum vulgare, och rödmyror, Myrmica spp., vars bon fjärilslarverna parasiterar.

Sedan utsättningen av de första larverna har arten i snitt spridit sig 244 m per år på öppen mark, men bara 104 m/år om området var mer beskogat. Ju fler blåvingar det fanns på en lokal, desto större var sannolikheten för spridning till närliggande områden. Fler fjärilar verkar ha migrerat under år med svår torka, troligen i jakt på nektarkällor.

Honorna verkar ha blivit mer benägna att flyga längre sträckor på senare tid. Under de första 10-12 åren efter utsättning var spridningshastigheten bara dryga 100 m/år, men senare generationer migrerade i snitt omkring 250 m/år.

Foto: Eino Ylönen, från laji.fi/sv/taxon/MX.60841/identification under CC-BY-NC-4.0-licens