Att vissa fjärilsarter migrerar är välbekant, om inte annat så efter den enorma vågen av tistelfjäril, Vanessa cardui, våren 2019. De mest kända exemplen är förstås de nordamerikanska monarkfjäril, Danaus plexippus, och tistelfjäril. Av alla vetenskapliga artiklar om migrerande fjärilar svarar dessa båda arter för mer än hälften. I en översikts-artikel konstateras att det finns uppgifter om ca. 600 arter som migrerar över långa avstånd och i större antal, och fler migrerande arter rapporteras ständigt.

Fenomenet förekommer i alla fjärilsfamiljer och över hela världen. Flest arter rapporteras från  tropiska områden, som Australien och Indien, där växlingarna mellan torra och regnrika perioder kan var minst lika krävande att bemästra som skillnaden mellan sommar och vinter i Europa och Nordamerika.

Flyttningsbeteenden hos fjärilar och andra insekter är svåra att studera. Eftersom de är små är det svårt att följa enskilda individers förflyttning. Till skillnad från däggdjur och fåglar är det heller inte samma individer som flyger tur och retur under ett år, utan flyttningen mellan olika områden fördelas på flera generationer. Det innebär också större svårigheter att skydda migrerande arter. Dels rör de sig ofta över landsgränser, vilket kräver internationella samarbeten, dels behöver de tillgång på lämpliga nektarkällor och värdväxter för larverna längs hela flyttningsrutten, inte bara vid de båda ”ändhållplatserna”. Klimatförändringar kan också göra växtsäsong och blomningstid förskjuts, vilket innebär att tidpunkten när olika resurser finns tillgängliga i olika områden förändras, något som kan vara mycket svårt att anpassa sig till.