Svenska kraftledningsgator är ofta fjärilsrika områden, och de påverkar också antalet arter och individer upp till 500 m från själva ledningsgatan. Längs skogsvägar nära ledningsgatan fanns i snitt ca 2,5 fler arter och 12 fler fjärilar än längs skogsvägar mer än 500 m bort.

Totalt 23 olika kraftledningsgator i Östergötland, Närke och Uppland och kringliggande skogsvägar och betesmark inventerades vid fyra tillfällen under 2014. Ledningsgatorna hade större artrikedom och fler fjärilar än både betesmark och skogsvägar i angränsande områden. Skillnaden mellan ledningsgator omgivna av uppvuxen skog, hyggen eller en mosaik av skogsmark och jordbruksmark var ganska liten. Däremot var blomrikedomen viktig för mängden fjärilar, både i ledningsgatorna och de kringliggande områdena. Ju närmare en skogsväg eller betesmark låg en ledningsgata, desto fler fjärilar och arter fann man. Effekten var störst nära ledningsgatan, och 500 m bort fanns knappast någon positiv påverkan alls.

Artsammansättningen var i stort sett densamma i ledningsgator i skog, vid hyggen och i mosaiklandskap, med hed- och ljungblåvinge, Plebejus idas/argus, älggräspärlemorfjäril, Brenthis ino, och skogsnätfjäril, Melitaea athalia, som typiska arter. Skogsvägar både nära och långt från ledningsgatorna liknade också varandra, med skogs- och ängsvitvinge, Leptidea sinapis/reali och rapsfjäril, Pieris napi, som karaktärsarter, och betesmarker nära och långt från ledningsgatorna präglades bl a. av kamgräsfjäril, Ceononympha pamphilus, puktörneblåvinge, Polyommatus icarus, och luktgräsfjäril, Aphantopus hyperanthus. Ju närmare betesmarken eller skogsvägen var en ledningsgata, desto mer likande artsammansättningen ledningsgatan.

Skogsnätfjäril och älggräspärlemorfjäril trivs i ledningsgatan.

Foton: CKG