Kungsmynta, Origanum vulgare, är i Sydeuropa en vanlig värdväxt för svartfläckig blåvinge, Maculinea arion. Kungsmynta med bon av rödmyror, Myrmica spp., bland sina rötter avger det lättflyktiga ämnet carvacrol, som dels är giftigt för andra myrarter, dels lockar svartfläckiga blåvingehonor.

När rödmyror gör sina gångar och kammare under kungsmyntan skadar de en del av rotsystemet, vilket antas vara orsaken till att kungsmyntan börjar avge carvacrol. Myrornas ”boskap” i form av rotlöss kan ge ytterligare skador. Rödmyrorna producerar i sin tur ämnen som bryter ner carvacrol, vilket inte andra myrarter klarar. Därför kan rödmyror vistas flera timmar i höga koncentrationer av carvacrol, där andra myror dör betydligt snabbare.

Blåvingehonorna lockas antagligen först av de rosa blommorna, och när de känner doften av carvacrol lägger de gärna ägg på plantan. I de första stadierna lever larven på kungsmyntablommor, men när den blir större adopteras den av rödmyror. Där lever den sedan på rödmyrornas larver och kan därmed utplåna myrkolonin eller åtminstone starkt försvaga den.

Det hela liknar ett trepartskrig, men alla tre arterna kan gynnas av samspelet. Rödmyrorna slipper konkurrera med andra slags myror om utrymmet, eftersom carvacrol är så giftigt för andra myror. De riskerar att enstaka bon helt utplånas, men eftersom svartfläckig blåvinge är relativt ovanlig är det kanske en rimlig risk. Kungsmyntan blir av med några blommor när blåvingelarven börjar äta, men bara en bråkdel av den totala blomningen. När rödmyrorna försvinner eller försvagas kan kungsmyntans rotsystem utvecklas bättre och plantan kan växa till. För den svartfläckiga blåvingen är överlevnaden bland larver flerfalt bättre på plantor med rödmyrebon bland rötterna än om äggen läggs på plantor utan rödmyror.

Foto: CKG