Fjärilarnas stora, breda vingar har länge ansetts vara ganska ineffektiva. Ändå är det uppenbart att de kan flyga både snabbt och precist, och många arter migrerar över långa avstånd. För att undersöka dessa till synes motstridiga fakta har man i Lund låtit silverstreckade pärlemorfjärilar, Argynnis paphia, lyfta och flyga fritt i en vindtunnel.

Hur vingarna rör sig har i stora drag varit känt sedan länge. När vingarna slås nedåt ger det lyftkraft åt fjärilen och när de slås samman över ryggen drivs fjärilen framåt. Vad man nu upptäckte är att eftersom fjärilsvingar är ganska flexibla slår de inte samman som två stela plattor. Först slår de stelare framkanterna samman, medan de stora, mer böjliga delarna av framvingarna tillsammans med bakvingarna kupas runt en luftkudde. När vingarna fortsätter att pressas samman trycks luften mellan dem ut bakåt som en liten jetström. Det ger extra skjuts framåt.

De flexibla vingarna ger 22% större kraft vid sammanslagningen, och 28% mer effektiv flykt än om vingarna varit helt stela. Resultaten bekräftades också när man jämförde två enkla mekaniska vingpar; ett med flexibla vingar och ett med stela plattor. Förutom att kunna vederlägga att fjärilar skulle vara dåliga flygare kan resultaten även vara användbara för att förbättra flygegenskaper för t ex små drönare.

Det finns några intressanta filmklipp som visar hur vingarna kupas när en silverstreckad pärlemorfjäril flyger iväg: https://royalsocietypublishing.org/doi/suppl/10.1098/rsif.2020.0854