Battus philenor, (eng: Pipevine swallowtail) är en blåskimrande nordamerikansk släkting till vår svenska makaonfjäril. Battus-hanar av som fått en saltlösning gör längre flyguppvisningar för att uppvakta honor än hanar som bara fått vatten. Däremot blev de varken starkare, snabbare eller uthålligare när de flög utan att uppvakta honor.

När dessa svalstjärtfjärilar uppvaktar en hona utför hanen en avancerad luftakrobatik där han flyger kring honan och visar upp sina skimrande bakvingar. Battus-hanar som fått ett salt-tillskott utförde längre parningsflykter och varje uppvisning av vingarna varade längre tid, jämfört med hanar som inte fått salt. Däremot fann man ingen skillnad mellan hanarna när de inte hade någon hona att visa upp sig för. Hur länge de orkade flyga och deras snitthastighet mättes i ett slags vindtunnel, men man fann ingen skillnad mellan dem som fått saltlösning och de som bara fick vatten. Hanarna fick också försöka lyfta från marken med olika tunga vikter, men inte heller då kunde man se någon skillnad.

Många fjärilsarter söker sig till lerpölar, exkrementer, ruttnade kött mm för att få i sig natrium från salter. Det är nästan bara hanarna som beter sig på detta sätt. Man har diskuterat om hanar behöver mer natrium för att de flyger mer än honorna eller om saltets viktigaste funktion är som en ”bröllopsgåva” i form av det spermapaket som honan tar emot vid parningen. Det här försöket antyder att saltet gör att hannen visserligen inte blir starkare, men har råd att slösa natrium på mer extravaganta flyguppvisningar, och att honan därför uppfattar honom som en bättre friare.

Foto: Drstaven, Wikimedia Commons